Är jag tillbaka?

Tillbaka i Sverige är jag... och kanske är jag också på väg tillbaka när det gäller träningen, det hoppas jag i alla fall. En sak är säker: jag körde två pass idag. Åkte från skolan en timme tidigare än vanligt för att hinna hem, byta om och gå på en klass som jag inte har besökt på veckor, eller snarare månader trots att jag tycker om den jättemycket.

Idag var det alltså dags att ställa mig framför spegeln i gruppträningslokalen och följa Juans steg till de härliga latinamerikanska rytmerna. Som tur var kunde jag konstatera att latino-konditionen har jag kvar och att även stegen sitter fortfarande så det var positivt. Det enda som jag var besviken på var pulsklockan som flera gånger visade 00 i puls i flera sekunder eller visade en puls som jag inte tyckte passade ihop med hur det kändes i kroppen alls. Jag borde kanske skicka in den till Polar så att de får titta på den... den är faktiskt 1,5 år gammal nu.

Den registrerade i alla fall en maxpuls på 184 som kan stämma och en snittpuls på 143 som också låter rimlig, men kaloriförbrukningen som landade på 543 kcal känns lite för låg... fast vad vet jag?! Det kanske är precis så mycket jag förbrände och det viktigaste är ändå att jag lät hjärtat pumpa snabbt och arbetade mycket med lårmusklerna, vaderna och bålen.

Men för att hela kroppen skulle få bra träning stannade jag kvar på BodyPumpen också. Jag måste erkänna att jag var på väg att avboka passet när jag hämtade ut min biljett till Latinon men en av tjejerna som jag brukar träffa på många pass och har bra kontakt med stod bredvid och lät mig inte göra det.

 

Hon tyckte att jag självklart skulle orka båda passen (det var det jag tvivlade på) trots att jag har haft en längre paus. Hon och hennes kompis som också är väldigt trevlig skulle också köra dubbelt så jag hakade på. Och jag ångrar inte det. Det kändes bra att köra pump även om eller kanske just för att det var tufft. Jag blev rejält trött och om jag kan lita på klockan förbrände jag ytterligare 497 kcal (maxpuls 217 – tackar plankan för det, snittpuls 134).

Träningen var rolig men det bästa var nog ändå det sociala. Att se Veronica le i spegeln medan vi dansade och le tillbaka, att prata med de andra som undrade var jag hade varit och verkade uppriktigt glada över att se mig värmde hjärtat och gav så mycket energi. Jag insåg att jag hade saknat många av de trevliga personer som jag har lärt känna på Sydpoolen och det var kul att träffa dem igen. Hoppas att jag hittar motivationen och kraften i mig för att det inte ska gå så lång tid innan vi kan träna tillsammans igen.