Jag kände mig levande

Imorse vaknade jag runt 6:45 och redan kl 7 startade jag pulsklockan. Då började jag min trevliga morgonpromenad, valde att följa den röda av dessa skyltar:

Benen kändes pigga och den friska luften fick mig att må väldigt bra. Efter 0,67 km märkte jag dock att jag inte hade någon puls...

Jag menar att klockan visade att min puls var 00. Ibland hoppade den upp på 45, 38, men jag tyckte ändå att lite snabbare slog faktiskt mitt hjärta. Så jag stannade till och startade om klockan på denna vackra plats:

När de tekniska problemen var lösta, fortsatte jag gå runt Bosön. Det var så vackert, rofyllt och lugnt och jag var helt själv i spåret. Jag såg bara en rovfågel flyga iväg när den hörde mina steg på stigen och träffade en jättesöt ekorre som tittade på mig med sina svarta ögon.

Efter att jag startade om klockan gick jag ytterligare 2,34 km. Under denna sträcka hade jag en maxhastighet på 8,7 km/h, men i snitt höll jag bara 4,7 km/h eftersom jag samtidigt försökte ta in hur vacker naturen var och reflekterade över hur fantastiskt det var att få vara i skogen nära vattnet.

Jag hade velat sätta mig på denna bänk och bara sitta där en liten stund, andas frisk luft, men tyvärr var jag tvungen att att gå och äta frukost inför dagens föreläsningar.

När pulsen väl registrerades var den som högst 153, och 126 i snitt. Jag fick in alltså ett litet träningspass (236 kcal) i det fullspäckade schemat och det var jag nöjd med eftersom jag verkligen behövde röra på mig efter att ha suttit stilla nästan hela helgen.