Mitt mål innan loppet var att springa hela vägen. Jag ville verkligen klara det även om det skulle innebära att jag var tvungen att hålla ett ganska lågt tempo.
När vi kom till Gärdet tog det inte lång tid innan skorna
blev leriga efter att det hade regnat i två dagar... ja, vi hade lite otur med
vädret.
Innan vi skulle till starten kändes det som att det bara kom
några droppar och man hoppades att regnet kanske skulle hålla sig borta medan
vi sprang även om det inte såg lovande ut när vi tittade upp mot himlen. Men
laddade var vi och ville verkligen komma igång.
 |
| Humöret var på topp innan starten |
 |
| Just us girlz: Fia, Tessan, Veronica och jag |
Det regnade inte mycket precis i början av loppet, men efter
någon kilometer började det ösregna. Men vad gjorde det egentligen?! Jag
bestämde mig för att klara mitt mål och det var vad jag koncentrerade mig på. Efter varje kilometerskylt sa jag till mig
själv hur många kilometer det var kvar till mål för att inte glömma att idag var det
inte femman som gällde (har bara sprungit lopp på 5 km förut) utan det dubbla.
När jag passerade 5 km kände jag att det fanns en chans att jag skulle kunna
jogga hela vägen.
Mentalt blev det faktiskt aldrig jobbigt. Jag var fokuserad
och taggad och när kroppen försökte säga ifrån, som när knäna började bli
trötta efter kanske 7,5 kilometer, tänkte jag på annat. Tittade runt, njöt av
omgivningen (trots att det fortfarande spöregnade), tyckte att man blev så
peppad av att springa med så många andra och publiken som stod längs banan och
hejade på. Det var en skön känsla!
Med ungefär 500 meter kvar visste jag att jag skulle fixa
det här och den tanken gav mig faktiskt gåshud. När jag efter 1 timme 14
minuter och 43 sekunder passerade mållinjen var jag riktigt glad och stolt. Jag
klarade det: MIN FÖRSTA MIL!!!
 |
| En trött men glad tjej i mål |
 |
| I väldigt leriga skor |
Efter att vi fått våra medaljer var vi naturligtvis tvungna att ta flera bilder:
 |
| Fia och jag |
 |
| Veronica |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar